Stiftelsens historia

Stiftelsens bakgrund

Hustrun till republikens president, fru Alli Paasikivi (1879–1960) var Alli Paasikivi-stiftelsens beskyddare och hedersordförande under åren 1952–1960.

Alli Paasikivi-stiftelsen grundades den 20 september 1952 och stiftelsens stadgar fastställdes i justitieministeriet den 1 oktober 1952.

De stiftande medlemmarna var professor Vieno Johannes Sukselainen, industrirådet Yrjö Laine och medicine licentiat Leo Kaprio. Hustrun till republikens president, fru Alli Paasikivi, hade tackat ja till att bli stiftelsens beskyddare och hedersordförande, en uppgift hon skötte ända till sin död. De övriga fyra i stiftelsens styrelse, inbjudna stadgeenligt av stiftarna, var fil. dr Katri Laine, riksdagsledamot Martta Salmela-Järvinen, riksdagsledamot Aino Luostarinen och vicehäradshövding Heikki von Hertzen. Enligt stiftelsens stadgar utnämnde stiftelsens hedersordförande till styrelsemedlemmar utöver de personer stiftarna hade utnämnt professor Severi Savonen, V.J. Sukselainen och L.A. Puntila. Till stiftelsens första ordförande valdes fil. dr Katri Laine och till viceordförande V.J. Sukselainen.

Stiftelsens grundare gav till stiftelsens förfogande 100 000 mark. Statsrådet beslöt år 1952, enligt rekommendation av inrikesministeriet, att donera till stiftelsen de medel som efter att Lotta Svärd-organisationen upphört efter kriget, tillfallit inrikesministeriet. I slutet av 1952 erhöll stiftelsen sålunda 75 miljoner mark (c. 2,5 miljoner euro). Av summan fanns värdepapper till ett värde av 14,7 miljoner mark.

I stiftelsens regler sägs om stiftelsens syfte följande: ”Stiftelsens syfte är att stödja och fortsätta det samhälleliga arbete som stiftelsens hedersordförande, hustrun till republikens president, på ett utmärkt sätt och med en hjärtlig värme utförde. I den meningen arbetar stiftelsen för att öka familjens sociala trygghet i samhället och höja den materiella och andliga nivån i de finländska hemmen.”

”För att uppnå sitt syfte samlar stiftelsen in medel och använder dem till att dela ut stipendier och bidrag bland annat till att höja den allmänna medborgarhälsan och allmänhetens sociala ansvar, att förbättra levnadsstandarden hos medborgargrupper som lever i nöd och öka möjligheterna till utkomststöd, utveckla boendeförutsättningarna och standarden på boendet, främja omsorgen och yrkesfostran av barn och unga samt stödja forsknings- och upplysningsarbetet i frågor kring hemmens ekonomiska och sociala situation.”

Under stiftelsens femtio första verksamhetsår beviljades för dessa ändamål 646 stipendier eller bidrag.

Alli Paasikivi som stiftelsens stabiliserare

Fru Alli Paasikivi hade inte verkat som lotta och hon hörde inte till den inre kretsen av stiftelsens grundare. Samlingspartiet var inte heller med i projektet. Alli Paasikivi lockades att ge stiftelsen sitt namn av politiska skäl. Eftersom president Paasikivi åtnjöt Moskvas förtroende och inte ett enda parti riktade honom eller hans familj någon kritik, gav Alli Paasikivi stiftelsen inrikespolitiskt lugn att verka. Alli Paasikivis välkända arbete med barnskydd och annat socialt arbete gav trovärdighet till stiftelsens syften.

Alli Paasikivi deltog aktivt i stiftandet av stiftelsens stadgar och stipendiepolitik. Hon understödde tanken att stödja krigsinvalidorganisationer. Det lugnade också forna lottor, som hade önskat att hela summan hade riktats till Krigsinvalidernas Brödraförbund.

På initiativ av Alli Paasikivi hölls stiftelsens informationstillfällen i presidentens slott, dit det var lätt att få journalister. Den publicitet som då erhölls betydde mycket för att etablera Alli Paasikivi-stiftelsen till en av finansiärerna av socialsektorns medborgarverksamhet.

Stipendiepolitik på 1950-talet

I stadgarna sades, att man fortsatte det stadgeenliga arbete Alli Paasikivi utförde. Det innebar att öka familjens sociala trygghet och höja hemmens materiella och andliga nivå. I stadgarna räknades upp många goda föresatser som att höja den allmänna medborgarhälsan och levnadsstandarden hos dem som levde i nöd, att främja boendeförhållandena, barnskydd och ungdomsomsorg, yrkesfostran samt forskning och upplysning på dessa områden.

På det här viset togs alla stiftelsens bakgrundsorgan i beaktande. För att uppnå målen gjordes det upp en plan på tre år. Grundprincipen blev att bevilja stipendier till landsomfattande aktörer i stället för att dela ut enskilda stipendier.

Mannerheims Barnskyddsförbund, scouterna och annan ungdomsverksamhet stod i täten som stipendiemottagare. Befolkningsförbundet och forskningsprojekt inom huslig ekonomi och sociologi fick också stipendier. Krigets spår reparerades genom att ge medel till Krigsinvaliderna Brödraförbund och till krigsinvaliders barn för deras yrkesutbildning. Forskningsstiftelsen för barnsjukdomar fick betydande summor nästan varje år.

Stiftelsens styrelse kände mycket väl till smärtpunkterna i en tid, då man fortfarande reparerade skadorna kriget åsamkat och bara hade inlett bygget av ett välfärdssamhälle.

Tvisten om den avvecklade Lotta Svärd-organisationens tillgångar

Kvinnornas försvarsorganisation Lotta Svärd upplöstes år 1944 med hänvisning till fredsfördraget. Ungefär en tredjedel av egendomen konfiskerades till staten. Lotta-organisationen hade hunnit donera en del till Vårdstiftelsen för Finlands Kvinnor (sedan år 2004 Lotta Svärd-stiftelsen). Den konfiskerade medlen grälade man med DFFF om både i riksdagen och ända upp i domstolar. Enligt vänstern borde lottornas tillgångar styrts direkt in i statens budget eller till andra ”verkligen demokratiska” organisationer.

Lösningen hittades slutligen i föreningslagen, som grundlagsutskottet tolkade sålunda, att tillgångarna riktades till en laglig verksamhet som stod Lotta Svärds verksamhet nära.

Med tillgångarna grundades Alli Paasikivis stiftelse den 20.9.1952. Bakom idén stod Befolkningsförbundet och personer som låg nära Agrarförbundet och Socialdemokratiska partiet såsom J.V. Sukselainen och Martta Salmela-Järvinen. Den offentliga diskussionen om ödet med lottornas tillgångar mattades av. Den nya stiftelsen blev snabbt etablerad och fick allmänt förtroende.